Populärvetenskaplig beskrivning av projektet om bialvers föda

Allt eftersom behovet av mer, och dessutom hållbart producerad, mat växer så ökar också insikten om att havsbaserad livsmedelsproduktion (vattenbruk) måste vara en del av framtiden.

Av de arter som odlas i havet så är det speciellt fördelaktigt att odla musslor och ostron (bivalver) eftersom dessa arter tillgodogör sig växtplankton och annat organiskt material som finns naturligt i havsmiljön, och de kan på så sätt minska effekterna av övergödning. För att beräkna hur mycket bivalver som kan odlas i ett område så används modeller som baseras på födotillgången. Dessa modeller visar ofta att produktionen av bivalver kan ökas, ibland flera 100 gånger, utan att födan för organismerna tar slut. Detta beror på att modellerna inkluderar förekomst av dött organiskt material (detritus) i beräkningarna. Även om det är känt att musslor och ostron kan äta detritus så är kunskapen om hur viktig denna föda är för dem begränsad och det saknas information om vilken typ av detritus som används av olika arter. Dagens modeller kan med andra ord inte hantera denna komplexitet utan behandlar all detritus som en enhetlig resurs, vilket gör att det finns en risk att antalet bivalver som modellerna förutsäger kan odlas i ett område överskattas eller underskattas.

Detritus kan bidra till organismers föda på två sätt. Dels kan det komplettera den normala födan genom att till exempel tillföra mikronäringsämnen eller probiotika som i normala fall saknas i födan, eller så kan detritus ersätta annan föda. Inom vattenbruket är det av speciellt intresse att ta reda på om musslor och ostron använder detritus som ersättning när förekomsten av växtplankton är låg, till exempel på vintern. I Sverige finns också ett intresse för att odla bivalver på djupare vatten, där det naturligt finns färre växtplankton, för att undvika utmaningar som odling i ytvatten står inför. Eftersom födotillgången minskar med djup, och andelen detritus ökar, så finns möjligheten att studera hur viktigt detritus är som födokälla för musslor och ostron i Sverige och att samtidigt studera hur djupet påverkar kvaliteten av musslor och ostron som livsmedel.

Arter av intresse för den svenska vattenbrukssektorn är blåmusslor, det platta europeiska ostronet och det främmande Stillahavsostronet. Både blåmusslor och europeiska ostron är inhemska och odlas för närvarande i Sverige med en årlig produktion på ca 3 500 ton. Det är dock oklart hur mycket arternas föda överlappar och om de konkurrerar om födan eller ej. I vissa områden, när olika bivalver odlats tillsammans, så har de ändrat sin trofiska nisch, det vill säga vilken föda de föredrar. Detta är en indikation på konkurrens. Att förstå hur födokonkurrens mellan olika arter fungerar kan ge insikt om arterna kan samexistera genom att de tillgodogör sig olika delar av den tillgängliga födan, kan förbättra beräkningarna av hur mycket musslor och ostron som kan odlas inom ett specifikt område, och kan bidra till att minska riskerna för att odlade filtrerare konkurrerar med vilda bestånd om föda. Detta är speciellt viktigt med tanke på det främmande Stillahavsostronet, som sedan tidigare inte förekommit i svenska vatten.

Målet med projektet är därför att undersöka den roll som detritus spelar som föda för tre arter av bivalver (blåmusslor, europeiska ostron och Stillahavsostron) i Sverige och utreda hur deras födoval överlappar.

Försöken kommer också att bidra med kunskap om hur djup påverkar kvaliteten på de odlade organismerna och värdet av dem som livsmedel, till exempel protein-, fett- och omega-3-innehåll. För att uppnå dessa mål kommer

en kombination av stabila isotoper (δ C och δ N), fettsyrabiomarkörer och aminosyra δ N-värden att användas för att besvara tre ekologiska frågor med relevans för det svenska vattenbruket:

• Vilka sorters detritus använder musslor och ostron som föda?
• Hur mycket födokonkurrens sker mellan arterna?
• Kan musslor och ostron ersätta delar av sin föda med detritus, och i så fall, med vilken typ av detritus?

Resultaten kan bidra till bättre planering av vattenbruksproduktionen av musslor och ostron i Sverige och internationellt, kan minska risken för negativ påverkan från odlade organismer på vilda bestånd, och kan bidra till att svara på frågeställningar kopplade mot interaktioner mellan våra inhemska bivalver och det främmande Stillahavsostronet. På detta sätt kan en ekosystembaserad förvaltning av våra marina resurser uppnås.